Ibland önskar jag mig bort.
Till vilken plats beror lite på vad jag lyssnar på för musik, för det är oftast då som jag låter tankarna föra mig iväg. Just nu lyssnar jag på Kate Nash-Dickhead och jag är redan på en nattklubb i New York. Det är 1930 någonstans och världen går åt helvete. Det är rökigt och ett band spelar blues eller jazz, jag kan inte bestämma mig för vad och är egentligen inte så intresserad. Det är en ganska sjaskig klubb, en sån där med neonskylt och lågbetalda strippor men som har den bästa spriten i stan. En guldgruva för den som vill slappna av och smaka på livet, andas in nektarn för en sekund och skita i vad som händer runtomkring. Stjäl min bil - den har ingen bensin. Bryt dig in i mitt hus - kylen är tom. Hitta mig, råna mig, skjut mig i pannan - jag är redan död. Klubben är min fristad, ett sätt att få mig genom vardagen.

Okej, det här verkar ju lovande? Vem ska jag vara då, med tanke på att jag verkar vara inne på samma stil som musikalen Chicago langar så kanske någon med lite mystik? Privatdetektiv, eller kanske bara en vilsen själ som lever på en madrass och äter ur kastrullen, som är skärpt men som det gick åt helvete för som ung? Det sistnämnda är väl inte så orginellt, men en ganska kul tanke. Hon, det ska vara en hon, arbetar kanske på klubben? Som en av de underbetalda stripporna of course. Ett förflutet av trassliga förhållanden och nu celibat, eller pure virgin som väntar på den rätte men som döljer det under en yta av stål?

Haha det här krävs flera varma sommarkvällar och lite baileys för att få färdigt, för att inte tala om bra musik och cigaretter.

Jag ska skaffa mig ett skrivblock.
För att fastställa min weekend; Frida, spontanfylla och cigg, nattrunda och människor, miserabelt, Oc och revbensspjäll, deeptalk och nektar. Sist men inte minst sommarnätter.
Posshaj!