Klockan är mycket, ute är det molnigt. Cloudy.
En perfekt eftermiddag för att tänka.

Om jag var en bok, så skulle jag vilja kunna läsa mig själv. Vända några kapitel när det inte passade, eller bläddra tillbaka för att återuppleva sånt som gick för fort. Eller som jag inte förstod.
Fast vid närmare eftertanke kanske det är bra, att vi inte kan göra så. För egentligen är det de där kapitlen som man bara skulle vilja hoppa över, vända bort, som ger oss så mycket. Vi måste uppleva dem, vad vore livet annars?

Jag tror jag tänker för mycket.
Cogito, ergo sum. Jag tänker, alltså finns jag.
Så det är kanske en bra sak ändå?
Jag finns, det är jag säker på. Men finns jag för någon annan, för allmänheten, för dig? Jag vet inte, men jag undrar.
Det är synd att jag inte kan läsa dig, att du inte är en bok.
Det är synd att jag inte kan läsa mig själv heller.
Men vi bär alla på våra berättelser, eller hur?
Det skulle vara..kul. Om du ville dela din med mig.
Om inte om vore.

Sleep tight.