Jävlar vad arg jag var förut! Haha nu garvar jag lite, men fyy vad sur jag var på morsan för bara en halvtimma sedan. Here comes my story:

Jag hade pluggat arslet av mig och tyckte det var rätt läge för en promenad. Nattpromenader är något jag älskar, att gå snabbt genom mörkret med musiken som utestänger en värld full av liv är min drog. Så, jag går på i mitt vanliga tempo och är strax på väg tillbaka till huset eftersom min runda går i en cirkel. Precis vid Åbro börjar jag bli lite nervös eftersom det här finns en väg in till skogen, där det har bott/bor (?) knarkare. Yeah that's right, we have drogmissbrukare in the hood! Omgzor you say? I know! Det är lite creepy, särskilt eftsrom vi fick en påhälsning av en häromdagen. Detta tänker jag inte gå in vidare på, men där har ni anledningen till att jag var lite harig när jag, fortfarande med musiken på, halvsprang förbi alla träd och skuggor. Men äsch, tänker jag och saktar ner farten, ofta det skulle komma en ful fisk och hoppa på mig här. Hur stor är chansen?

Men precis när dessa tankar far genom mitt huvud får jag syn på något. What the hell IS that?! Det var ett ljus längre fram, antagligen från en ficklampa. Men det är ju inget att vara rädd för? Nej jag vet, men det konstiga var bara att ljuset inte var "stadigt" utan flackade hit och dit på det mest obehagliga sätt. Det var som om en ovanligt ryckig zombie hade fått tag på en ficklampa och nu utövade en ny form av ryck och släng-balett mitt ute i skogen.

Så ni kan tänka er att jag blev rädd! Sen började mina föraningar om att det kanske kunde vara mamma som var på cp humör komma, men hur kunde jag vara säker? Jag drog snabbt upp telefonen, för nu började jag bli pissed (min musikstund var avbrute@4%&#¤%#!!) och ringde hem. Otto svarar efter några signaler och jag frågar efter päronen. Pappa kommer till telefonen och jag undrar om mami är där. Nej det var hon inte, och jag är nu riktigt förbannad eftersom min nattpromenad är helt förstörd, stämningen är gone och jag står ensam i mörkret. Otto ylar något osammanhängande om att mamma kanske är inne och rullar iväg för att kolla efter, pappa säger något annat och jag skriker att de fan får ta och skärpa till sig och leta reda på mamma_hata_cp!! Sen klickar jag och börjar gå igen. Nu var jag så arg att jag sket fullständingt i om ljuset (som nu var borta) kunde ha kommit från en knarkare, för just då kändes det som om jag kunde slå in tänderna på vem som helst. Jag ville slåss, jag ville ha blod och död!

Just då ringer telefonen och avbryter mig i mitt vredesmod. Inte ens det får man ha ifred! Jag klickar. Det ringer igen. Hatred, jag klickar. Sen ser jag ett till ljus längre fram på vägen, men denna gången från en bil. Det är pappa som kommit till min räddning.

Jag sväljer stoltheten och åker med hem, i bilen vrålar jag ut alla de svåra ord och svordomar jag kan komma på (enligt pappa_psykolog en fullständigt naturlig reaktion på att ha blivit rädd). Sen går jag in i huset och lyckas att bevara lugnet såpass att min avhyvling riktad till min kära mor inte går överstyr.

Och nu sitter jag här, redo att ta tag i det sista på psykologin. Undrar vad jag kommer drömma om inatt, fnys.