Ibland vill jag tappa minnet och glömma saker som gör ont.
Ibland vill jag tappa minnet och glömma sånt som är svårt.
Ibland vill jag tappa minnet bara för att kunna få en ny start. Att min hjärna på något magiskt sätt ska kunna stänga ute alla de som jag inte vill se i ögonen när vi möts.
Det är så svårt, ibland vill jag vara osynlig så att ingen ska kunna se mig och på så sätt inte kunna göra mig illa, men egentligen tror jag att det är så mycket värre än att vara synlig. Man skulle ha en knapp någonstans, så att man kunde försvinna vid passande tillfällen.

Det vill jag göra just nu. Försvinna. Bort. Härifrån.
Släppa allt, glömma allt och få uppleva allt helt på egen hand utan att hamna i skuggan av någon annan. Klippa av kopplet som håller mig bunden. Spotta alla idoter i ansiktet som inte bryr sig och kanske komma tillbaka senare i livet för att visa hur jävla lite de egentligen betydde för en, att det de gjorde, eller inte gjorde, faktiskt inte spelade någon jävla roll alls och att man blev lyckad ändå.

En känga i ansiktet utdelar jag till er som förtjänar det.
Jag utmanar er.
Vi ska se - vem som vinner.
Jag kommer aldrig ta någon skit av er igen.
Lillasyster.