Good news; min dator är fixad!
Bad news; det vanliga, folk fortsätter att vara dumma i huvudet. Inget jag kan göra åt, det finns rötägg överallt.

Sen varför det alltid ska gå ut över mig är en bra fråga. Jag är väl för snäll antar jag, försöker se vad jag har gjort för fel, när felet är den andres. Men det är jobbigt. Att tiga och ta istället för att säga ifrån, att tänka "vad har jag gjort" när det skiter sig, det tar på krafterna. Att söka upp personen och försöka få allt tillrätta, att försöka få det bra igen, när det egentligen är den andre personens uppgift eftersom det var den som gjorde fel, det är a pain.

Men man lär sig ju av sina misstag, det som inte dödar dig gör dig i regel bara starkare, eller hur? Men att känna att man aldrig kan lita på någon, av rädsla för att personen ifråga ska hugga dig i ryggen och utnyttja dig för att du kanske har något att erbjuda, det gör dig inte starkare hur många gånger du än råkar ut för det. Det dödar dig inte heller, men det trasar till dig inombords, en liten bit för var gång det händer. Till slut vill du inte ha med någon att göra, för de bryr sig ju faktiskt inte? Vad är poängen lixom, att bara bli trampad på?

Sen är det ju underbart när man har någon att dela allt med, någon som finns där och lyssnar på dig när du behöver berätta om något. Så det kanske är som kärlek? Vänskap, that is. Det är underbart när man har den och när den funkar, men när den tar slut (oftast på ett dåligt sätt) så mår man bara skit. Vad är det som driver oss så, som får oss att förbise riskerna för att bli sårad och tilltufsad i jakten på vänskap och kärlek? Vi vet ju att vi i slutändan kanske bara får skit för det, så varför söker vi det?

Är det verkligen värt det?
Jag tror det är det, för det skiter sig ju faktiskt inte varje gång, och när det väl gör det..ja, det som inte dödar dig, gör dig ju bara starkare.

Eller?