Tidsångest.
Frys den så att jag kan leva.
Seriöst, den som gav dygnet 24 timmar och veckan 7 dagar och året 12 månader och 365 dagar vill jag ta ett snack med.
Jag hinner inget av det jag vill, eller jo det gör jag, men allt går i hundranittio. Jag förstår inte, är jag den enda som inte klarar av att anpassa mig? Jag har blivit riktigt bra på att planera, min almenacka följer mig som om vi vore en och samma, men ändå lyckas jag inte få till det.

Fast det är en förbättring, jag kommer i tid och jag gör det jag ska, sen spelar det ingen roll om det blir halv två på natten för det är så jag får göra. Musiken är min räddning, får jag inte somna till den så dör jag. Får jag inte lyssna på den på morgonen när mamma skjutsar mig och Hannes till skolan så avlider jag.
Vänner är inte heller fel, fester är skönt ibland. Roliga events, olika fikan med olika personer och bara chill med härliga människor ser jag till att pryda några av arken i min fina, röda filofax.

Jag hinner inte reflektera över skolan längre, men det går ju bra för mig så borde jag rota? Tänk om jag hittar något som jag inte vill hitta, som dammråttorna under soffan eller på hyllan under alla mina böcker?
Nej tack.
Men reflektion är jag, jag tänker för mycket och jag älskar det, det får mig hellre levandes än död.

Totalreflektion, jag lever i symbios med dig. Varför oroar jag mig över fysiken?
Jag är ju ett levande exempel.