Ibland dyker det upp en sådan. Lite här och var, men inte särskilt ofta egentligen. En perfekt människa, som alla älskar och gillar, som är bra på allt och sätter Mvg på alla prov. Ms Perfect.
Ibland är personen ifråga snäll rakt igenom, vilket ger en dåligt samvete eftersom man antagligen är avundsjuk som en gris. Ibland drar personen nytta av situationen, och varför skulle den inte? Man blir ju glad om man vinner på lotteri, varför skulle det inte va samma sak med genlotteriet?

Fast det är skrytandet som är jobbigt, men ändå mänskligt. Så personligen föredrar jag när de skryter, för det gör dem mänskliga. Man kan relatera till dem, se att de har brister och på så sätt inte känns sig så jävla dålig i jämförelse. Fast nu snackar vi ju om ens egen självbild, något som alla måste jobba på I guess. Men ändå, det är inte syndigt att känna avund, så medans man jobbar på denna självbild som everybody har, så är det ok att prata (eller skriva) om vad man känner.

Och jag känner, att det är jobbigt as hell att vara i närheten av de som inte skryter. Varför? Jo, för man har ingen anledning till att känna avunden, de kastar den ju inte i ansiktet på en så varför skulle man? Självbilden som spökar igen, fuck it.

Jag minns min gamla högstadieskola. Lärarna var ok, men resten..skit rakt igenom. Ok, min klass gillade jag. Där var alla lite udda och härliga, men vi accepterade varandra. Vi gick även utanför skolan, i en barack närmare bestämt. "Barackbarnen", vilket skämt. Jag hatade dem. Allihop. Eliten. De som med blickar sa "du är så JÄVLA dålig". Av andra har jag hört att man inte reflekterade över oss som personer, ingen visste ju vilka vi var, men så kändes det verkligen inte. Hur fan kan man döma ut en hel klass baserat på namnet? 9A, so? Ni kände oss inte,men ändå tog ni er rätten att men era jävla sönderblekta frisyrer och tofsar runt jeansen komma och nedvärdera oss, fyfan vad patetiskt.

Men jag minns att folk kollade på mig, lade märke till mig. I efterhand har jag fått höra att jag hade en egen stil, synd att ingen vågade säga något.

Jag har fortfarande problem med personer från den skolan. När man ser dem på stan så kommer mindervärdighetskomplexet fram igen: "fyfan vad du är kass". Nu vet jag att det inte stämmer, men det gör fortfarande ont.

Jag brukade känna ett stort behov av att skrika och protestera åt all den skit som sa åt en att man inte dög.
"Förlåt för att jag inte har platina hår, förlåt för att jag inte lyssnar på Kent, Miss li, spelar gitarr, har converse eller stuprör, tar svartvita bilder med systemkamera, dricker öl vid brasor! Förlåt för att jag inte är som er, era jävla retards!" Nu förespråkar jag bara en "stil", men det är den som jag hatar och som hänger ihop med perfekt stämpeln.
Jag hatar ordet stil. Jag tror på smaken, ta det du gillar och kombinera det snyggt? Jag fullkomligt spyr på all den osäkerhet som finns idag och förstör. Allt det som var fint, som att hitta sig själv och inte försöka vara någon annan har förstörts, folk har misstolkat det. Folk går på stan och köper kläder som är "udda" utan att ens gilla dem.

Men man måste ju vara speciell, right? Inte sig själv, man måste sticka ut, men samtidigt vara en i mängden. Bullshit.

Jag hatar att jag dömer er, för jag hatar folk som dömer. Hatar jag mig själv? Nej, för jag vet att det är mänskligt att fela. Nu har jag kommit på att jag inte hatar er, jag hatar bara det ni står för. En av mina bästa vänner var en av er, eller det vet jag ju inte eftersom jag inte var insatt, men hon umgicks med er. Jag hade aldrig kunnat drömma av att umgås med någon som representerade allt det jag hatade, men hon är underbar och jag är glad att jag har lärt mig att se utifrån personen och inte efter sammanhanget. Det har jag väl alltid kunnat, men just gällandes min fd skola har vart ett större problem. Det är det fortfarande, men inte lika mycket.

Jag läste en blogg som en av de som jag verkligen inte gillar har skrivit. Hon skriver bra, jävligt bra, men hela grejjen är så typisk att jag kräks. Det vanliga, det som anses perfekt av er. Systemakamerabilder i svartvitt, mogna fester där bara de som anses vara något är på, stuprör, converse, nerd glasögon. Perfekt perfekt perfekt. Ur era ögon kanske.

Jag skulle verkligen inte ha något emot er egentligen, men det märks på er att ni nedvärderar. För så kass självbild har jag inte. Jag vill inte vara någon annan än mig själv, jag gillar min kropp och vad jag står för, och jag jobbar på mina brister och försöker att inte döma andra. Men när man är i närheten av er så sänks man. Och ni kanske inte är medvetna om det, men det beror på er. På den skit ni projecerar ut.

Du med bloggen brukar kolla på mig i skolan. Varför? Ser jag annorlunda ut, har jag något mellan tänderna? Eller är jag intressant? Jag har någon konstig respekt för dig, blandad med lite rädsla. För jag tycker du verkar så hård och kall, en sten. Men vad vet jag, jag känner dig inte.

Och jag dömer er inte, jag gillar bara inte att ni visar så tydligt att ni dömer mig. 

Vad vill jag ha sagt med det här? Vet inte, men ibland är det skönt att skriva av sig.

Peace out.
/Emma