Nu sitter jag här och pratar med dig. Och lyssnar på Loosing Grip med Avril Lavigne, men den tänker jag inte tillägna dig.
Nej, jag tänker tillägna dig låten No One, men Alicia Keys. Duvet, den som alla lyssnade på och som gick på radio 24/7.

När jag tänker tillbaka på hur vi träffades så ler jag. Jag minns när jag kollade på dig i skolkatalogen och tyckte du såg ut som en bitch, fast så tyckte jag om alla främmande tjejer då. Jag var van vid att de flesta i min omgivning var pretty dumma i huvvet. Sen gick vi och hälsade på klassen, jag minns precis som du har berättat att jag stod upp eftersom det fanns inga platser.
Vi intervjuade varandra och jag tyckte det verkade som en helt okej klass! Jag umgicks med mitt gäng i början, reflekterade inte över hur du var.
Fast jag gillade ditt hår.
Sen gick tiden, och vi började umgås. Jag minns inte hur det startade, men du jag och en tjej till kom varandra väldigt nära på väldigt kort tid. Det var nog våren 2007, och livet lekte i stort sett hela tiden. Vi pratade och njöt av solskenet, skolkade från en del lektioner och käkade pizza på stallkrogen, skrattade åt turkarna som flörtade. Allt var perfekt. Sen hände något, du och jag kom närmare varandra och en lämnades på efterkälken, tråkigt men sant. Jag minns att jag hade dåligt samvete över det, men du och jag var enligt mig mer lika varandra, vi ville ut i livet.

Tiden gick och vi försökte anstränga oss att finnas till för du som försvann, men jag minns när vi inte orkade längre. Vi skulle ut och mysa vid en sjö, haha jag skrattar bara jag tänker på vår resa med cyklarna och maten som inte räckte, för att inte tala om vodkan och min randiga bränna. Och gubben som kollade på mina bröst när vi bad om vatten, haha minns ni? Hursomhelst, efter det så märkte vi att det var något som var fel, du snäste åt oss och var sur. Jag konfronterade dig på msn och undrade varför, till slut fick jag fram att du kände dig utstött. Att vi hade klagat för mycket över värmen när vi cyklade. Jag tyckte det var helt absurt och försökte få dig att se skillnaden mellan att klaga på vädret och på en person, vilket vi inte gjorde. Du tog det inte till dig, utan förklarade att du tyckte att vi var fjortisar. Där blev vi osams. Men jag minns att bara någon dag efter började vi prata igen, det krävdes bara en blick på varandra i klassrummet och vi började fnissa. Sen efter det kom vi överrens om att vi bara skulle vara vänner, inte bästa vänner.
Det gick bra, vi gick promenader ibland och rökte, jag minns förtfarande när din mamma kom på dig, fan vad sur du var. Men vi kunde skratta åt det, vi hade så kul tillsammans.

Tiden på högstadiet började närma sig sitt slut, de övriga i klassen hade gett oss, vi två som var tajta, kritik för..jag vet faktiskt inte varför. Vi klamrade oss fast vid varandra och tyckte de var idioter som ens brydde sig, som ville förstöra, riva upp och slita oss ifrån varandra. Vi gav dem fingret. Idioter. Men som sagt, på skolavslutningen var det okej. Man slutade fred, jag minns när Han kom fram till dig och kramade dig. Det var kul, och jag har väldigt fina minnen med vår gamla klass ändå. Sen gick sommaren, du och jag, min valrossbebis var nästan varje dag med varandra. Vi badade och chillade, myste. Livet lekte.
Sen kom gymnasiet, du kom in i Mariestad och jag i Skövde.

Vid den här tiden så hörde du av dig igen, vilket jag tyckte var kul. Vi hade ju trots allt inte setts på hela sommaren. Vi kallpratade, tänkte träffas igen. Sen började du försöka komma nära, du sa att du kände dig som en främling och jag förklarade att det var så läget var, vi var vänner, inte bästa vänner. Det var exakt DINA egna ord, det som du sa till mig i början av sommaren. Men du mindes kanske inte det, för du lackade. Sa att du inte skulle störa mig och den andra parten i vad som brukade vara en trio. Jag sa att du inte störde, men att du också inte brydde dig om mig som jag gjorde om dig, det var ett faktum. Detta kunde du inte ta, du stängde av all kontakt och hela din familj klippte med mig.
Det tyckte jag var ganska patetiskt, och jag minns att jag var sårad men jag släppte det ändå. Sen fick jag reda på att du snackade skit om mig så fort du fick chansen, lol. Det finns nog inget mer att säga om den saken, släpp mig och skaffa dig ett liv om du inte vill få tillbaka den relationen vi hade. Jag skulle inte ha något emot att ha en helt okej relation med dig, och jag har aldrig snackat skit om dig, jag har endas återgett hela versionen av vad som hände mellan oss, istället för att klippa bort de bitar som ställer mig i dålig dager som du verkar ha gjort.

Dagarna blev till veckor. Du och jag som var kvar, vi som hörde ihop, försökte träffas lika ofta men det gick naturligtvis inte eftersom båda hade mycket att göra, men det funkade helt okej ändå. Vi gick på en del fester, minns du Vatra? När vi gick hem i bara klacken och drog på efterfesten för att äta makaroner eftersom din pappa inte hade någon mat hemma. Memories of the past.
Sen kom dagen. Det var höstlov, och allt gick så fort. Vad som hade påbörjats en gång och som utvecklades till något som vi inte längre hade kontroll över, det kom ikapp oss. Bubblan sprack. Du kramade mig, och gick. Jag var äckligt lugn, jag var nog inte helt ute ur bubblan. Efter det så sågs vi nästan inte längre, jag kunde inte och du tolkade det som att jag stötte bort dig. Du trodde att jag behövde space, och eftersom vi inte pratade ut så framgick det inte att det var det sista jag behövde. Sen började vi umgås lite smått igen, mest när vi gymmade. Men det fanns misstro mellan oss, vi var inte våra gamla jag längre, inget mer ler och långhalm. Det visade sig mer och mer, och till slut bestämde vi oss för att gå skilda vägar. På sms. illa. Tiden gick, du var med dina och jag med mina.
Men jag slutade aldrig sakna dig. Aldrig.

Men sen ringde du. Och berättade varför. Jag blev glad, du visade att du brydde dig och att du inte hade glömt mig. Missförstånd reddes ut och nu ska vi prata. Sen hur framtiden blir vet ingen, men orden som jag visade dig på pressen är du och jag. Jag tror på oss, det är i såna situationer som vi har gått igenom som vänskapen sätts på prov, vilka kan förlåta och förlåtas? Jag tror på oss, även om vi inte blir siamesiska tvillingar igen så kommer vi ändå alltid ha ett band som ingen kan bryta.
Inte någon, hur inskränkt och dum i huvvet den personen än är,
kan ta ifrån oss det vi har.
Jag älskar dig<3